Linnéa har varit inlagd i 1,5 vecka nu. Idag var det första läkarsamtalet. Nu hade det utsetts en läkare. Tydligen hade de svårt att bestämma sig eftersom jag hade jobbat där förut. Personalen tyckte att det var lite komplicerat. Själv tyckte jag att om jag inte tyckte det gjorde något (eftersom det var mitt privatliv) så borde det inte vara ett problem för dem heller. Men efteråt har jag läst i skrivelsen till Socialstyrelsen att de tyckte det…
Jag fick vara med en kort stund i början på samtalet. Sedan skulle det dröja ytterligare 5 veckor innan jag och Johan fick träffa en läkare och diskutera Linnéas symptom och vård.
I journalen framkommer att Linnéa konstant har en känsla av overklighet och att hon själv är overklig. Att hon önskar döden. Sömnsvårigheter med mardrömmat och flera uppvaknanden. Hennes ångestattacker beskrivs och hon inte har kommit ihåg vad som hänt då. Att hon försökt hänga sig flera gånger i sitt rum.
Linnéa har dödsönskan och vill hela tiden dö.
Ingen effekt av medicinen än. Svår depression. Dödslängtan.
Det står också i kuratorsant hur oroad jag är över hennes beslutsamhet i att hon inte ville leva.
För psykologen berättar Linnåea om att hon är irriterad över att hon inte lyckades avsluta sit tliv kvällen innan. Att hon först för 8 veckor sedan började acceptera känslor som verkliga och sedan dess bara mått sämre.
”Flicka i närmast chockartad psykologisk kris.”
Allt var ju väldigt tydligt. Hon var väldigt tydlig med vad hon ville. Och alla som kände Linnéa vet hur målmedveten hon var. Det var det som gjorde mig så orolig…
Den här dagen arbetade jag halvdag på vårdcentralen. Det var en av få dagar som jag jobbade under de här 2 månaderna som det pågick. Emelie mådde fortfarande dåligt. Dagen efter skulle vi på återbesök till kirurgmottagningen.
Lss även andra bloggares åsikter om 23 april 2008, BUP, läkarbesök, psykologsamtal, oro, självmordstankar, dödsönskan, psykologisk kris
